Detta bildspel kräver JavaScript.

För Monica var konsten i många år en hobby. Hon är 40-talist och när hon bestämde sig för att lämna yrkeslivet (som konsult i samarbets- och organisationsfrågor) skaffade hon sig plats i ateljé. En enorm förändring! Tidigare hade hon huvudsakligen målat på kurser, i bostaden och – när tillfälle gavs – i ett utrymme i anslutning till sitt kontor. Nu kunde hon äntligen ta ut svängarna…

Människor hade genom åren varit ett favoritmotiv. Det började tidigt genom att hon i sitt arbete, där hon mötte många människor, gjorde små skisser för att komma ihåg vilka de var.

Så det första året i ateljén blev det nästan enbart porträtt. Hennes utmaning då – som nu – handlar om att  hitta karaktären. Det som på ett sätt inte syns, men finns ändå! På motsvarande sätt har Monica på senare tid försökt greppa såväl föremål som landskap och miljöer. Med hjälp av ljuset vill hon få tiden att stå stilla och fånga en stämning – ett ögonblick.

Så vad säger Monica själv?


Intervjuare: Hej, Monica! Det där ser intressant ut!
Hur går det?

Monica: Just nu riktigt bra tack!

I: Du målar mest föreställande eller hur?

M: Jo det stämmer. Även om resultatet allt oftare förefaller abstrakt har jag nästan jämt utgått från ett motiv. Det som triggar mig är att väcka nyfikenhet. Fånga ljus och skuggor i ett mönster. Kanske ett djup, en undran…

I: Det låter svårt?

M: Det ÄR svårt. Varje gång. Men det är den utmaningen som driver mig att fortsätta.

I: Det gläder mig. Dina bilder har verkligen något speciellt. Förstår inte hur du bär dig åt…

M: Roligt att höra.

I: Hur se det ut i övrigt?

M: I höstas fanns jag på Svenska Konstnärsförbundets jurybedömda utställning i Göteborg. Hedrande och roligt. Vi i Ateljé P55 var också representerade i en del evenemang på Lidingö. Nu i vår är det Kulturfyren på Skeppsholmen – min hittills största utställning! Så det rullar på…